Graphics by Måns Horning
Sansa er. Sluta hoppa i sängen. Har ni borstat tänderna? Bra. Lägg er bekvämt. Ikväll ska jag berätta om en man som var mer än en simpel högerback, en man som bar blått och vitt med stolthet och som gjorde det svårt att skilja fotboll från folkrörelse. Han hette Ruben Svensson, men i staden var han känd som Röde Ruben. Han var inte direkt ansiktet utåt för glamour, han var snarare en vardagskämpe. Han kom till IFK i slutet av 70-talet, spelade hundratals matcher och blev årets ärkeängel när klubben lekte hem UEFA-cupen 1982.
Spelade han fotboll?
Just precis, min dotter. Han var alltid på plats där det behövdes. Hans tacklingar var hårda men rättvisa, och hans inkast var beslutsamma, likt en fl ygande molotovcocktail mot en korrupt regims stadshus.
Varför var han röd, pappa?
Bra fråga, min son! Ett rimligt antagande hade varit att det handlade om hans hårfärg eller “maybe it’s because I’m Irish”, som Morgan Freeman svarar i Shawshank Redemption. Men nej, det handlade främst om hans orubbliga övertygelser. En kompromisslös tro på solidaritet, ekonomisk jämlikhet och humanitär rättvisa.
Var han snäll?
Svaret lyder både ja och nej. Han var snäll som person. Efter slutsignal stod han kvar och skrev autografer åt pojkar som luktade kokt korv och spenderad veckopeng, men han var som fotbollsspelare också elak på så vis att han visste att man ibland behöver sopa undan en motspelares anklar för att undkomma en potentiell målchans.
Hur såg han ut, pappa?
Som en man karvad i stål och granit, som sprungit längs vitkritade linjer under så många tusentals minuter att kroppen blivit tunt muskulös och senig. Beslutsamhet i steget, med en robust mustasch som aldrig darrade, oavsett vilken vänsterytter som kom farandes på kanten.
Jag tror jag förstår, hur skulle du beskriva hans spelstil?
Att möta honom var som att försöka springa genom Poseidons stråle i motvind. Nu kanske ni undrar om han var mest lik Roland Nilsson, Adam Johansson eller Emil Salomonsson i sin spelstil? Då får ni ett svar som inte riktigt passar era fyrkantiga jämförelser. Låt mig sammanfatta det så enkelt som möjligt. Han var envis som Adam, folklig som Emil, plikttrogen som Roland och ändå bara Ruben. Enkel, hård, rakt på sak.
Var han med i de stora matcherna?
Mot Kaiserslautern och Hamburg? Ja, för guds skull! Lyssnar ni inte? Han var en del av den tid då kamraterna visade att Europa var möjligt att erövra. Det hade Karl XII tidigare misslyckats med. Ruben var med om så många SM-guld, Svenska cupen-segrar och dramatiska Europamatcher att han själv troligtvis tappat räkningen.
Vad blev hans nästa steg då, pappa?
Efter Blåvitt menar jag. Ja du, min dotter. Det som nästan alltid sker när kroppen börjar tryta: klubbyte till de lägre divisionerna. Men inför semifi nalerna mot Barcelona i Europacupen 1986 var skadelistan så lång att han kallades tillbaka på lån. Plikten kallade och han lystrade. Det visar vad klubben faktiskt betydde för honom.
Och livet efter fotbollen?
Han höll sig nära människor. Jobbade i förorten och återvände ibland hem till Blåvitt för att hjälpa till där det behövdes, som tränare för B-laget eller som materialare. En ikon som ibland också oroade sig för vardagen, bland annat då han fruktade att bli fattigpensionär. Ni vet, rubbet som gör en person till ikon: uppburen och älskad men samtidigt sårbar och mänsklig.
Blev han röd redan under sin uppväxt i Hagfors eller först när han kom till stan?
Jaså, att han härstammar från Värmland har du redan listat ut, min son. Tämligen imponerande. Som svar på din fråga: kanske var det en blandning. Han hade rötter i bruksmiljöer, men den konkreta tron på alla individers
rättigheter och möjligheter formades troligtvis efter fl ytten till stan. Möten med barn på de fritidsgårdar han arbetade på vid sidan av fotbollen gjorde tron fysisk. Där materialiserades hans politiska ideologi till bordtennis och läxhjälp med bortprioriterade barn i förorten.
Vilken slags socialist var han? Marxist, leninist, maoist, eller vadå?
Easy, tiger. Försök inte så bryskt kategorisera in Ruben i en redan existerande ism. Kalla honom hellre en praktisk göteborgssocialist. Snarare praktisk och handgriplig än intresserad av teoretiska manifest. Vissa journalister ville göra honom till en symbol för specifi ka vänsterrörelser, men han föredrog att laga trasiga benskydd och låna ut strumpor till de som glömt. Ruben brukade själv säga att han aldrig varit någon revolutionär i den stora meningen, bara en man som tycker att alla ungar ska få spela boll.
Men pappa, kan man verkligen äga en högerback?
Exemplarisk fråga, min kära dotter! Å ena sidan tillhör en högerback klubben, och därmed framförallt medlemmarna. Å andra blir detta sorts väsen som Ruben faktiskt utgjorde snarare kollektiv egendom, precis som Majornaloppisen, ljudkulissen på Avenyn eller doften av ett regnigt Hisingen.
Kan ett inkast vara kultur?
Suck. Det är ännu en ypperlig fråga, men nu måste ni börja hushålla med dem. Det är sent och jag har ännu inte hunnit berätta i detalj om Rubens förehavanden när klubben höll på att gå i konkurs inför kvartsfi nalen mot Valencia 82, eller om den korrupta bortamatchen mot Barcelona 86! Nämen, har ni redan somnat? Nåväl, vi sparar de historierna till en annan skymning. Sov gott, mina små änglar.