Hasse Backe @ Duvan
by Daniel Nilson
Stockholm andas vår. Solen slickar trottoarkanterna, folk sitter ute i lä mot fasaderna, jackorna har glidit av axlarna.
Från Duvan hörs ett jämnt sorl. Och där, mitt i det avslappnade ljuset, kliver han in. Solglasögonen är på plats, skjortan lite uppknäppt.
Hasse Backe.
Hasse Backe är en av svensk fotbolls mest erfarna tränare. En karriär som sträcker sig över tre decennier, nio länder och allt från Djurgården till New York Red Bulls. Känd för sin taktiska bredd och sitt lugna ledarskap har han lett både klubblagoch landslag, samt agerat assisterande till Sven-Göran Eriksson på högsta nivå.
Duvan Pub är en charmig kvarterskrog på Södermannagatan 53 i Stockholm. De serverarvällagad husmanskost och pubklassiker med hög kvalitet, ofta med en modern twist
Det är inte första gången vi ses. Men något är ändå annorlunda nu. Det här är en hyllning, till en karriär som rört sig över halva världen men ofta hamnat i skuggan. Historier från Mexico City till Köpenhamn, Manchester till New Jersey. Och nu ska de få höras på Södermannagatan 53. Vi sätter oss. Beställer mat. Öl. Det får ta tid. Hasse lutar sig bakåt, drar ett andetag, säger:
— Jag kör kycklingspett och pompa.
Jag beställer in en råbiff, om ni någonsin är
förbi Duvan måste ni testa den.
När han pratar om Svennis förändras tonläget. Det är ingen vanlig tränarkollega,
det är något större.
— Den mest generösa personen jag
någonsin har stött på. Alla kategorier.
Han berättar hur Svennis alltid tog sig tid.
Hur han lärde honom att se människorna
runt spelet – inte bara spelarna.
— Svennis sa till mig, lär dig städpersonalens namn. Är du bra – lär dig fruns. Är du världsklass – lär dig barnens. För den dagen när det blåser, då står de bakom dig.
Vila i frid Sven Göran Eriksson 1948-2024
Det var just det som hände, säger Hasse. Under sista veckan i deras sejour i Manchester City. Spelarna visste att Svennis och Backe skulle få gå. Han berättar om Middlesbrough. Sista matchen med Manchester City. De visste redan då att de skulle få sparken, han och Svennis. ”Spelarna kom in under veckan och sa: vi tänker inte spela. Vi har läst att ni ska få gå. Vi ställer inte upp”. De spelade ändå.
Det blev 8–1 till Middlesbrough.
En tyst protest, förklädd till kollaps
— Men fansen då. Herregud. De reste med oss, fem tusen pers. Och så hör vi dem, på läktaren. De har gjort om Pink Floyds ‘Another Brick in the Wall’. De sjunger över arenan Leave our Sven alone. Jag ryser när jag tänker på det.
Köpenhamn. Mexico City. New Jersey. Aten. Platser med helt olika temperaturer, men med liknande press.
— Köpenhamn var helt fantastiskt, men efter fem år var jag helt slut. Du jobbar sju dagar i veckan. Och du måste vinna. Inte varje år – men du får fan inte bli sämre än trea.
Det är tydligt att pressen i FCK slet. Ändå finns det också varma minnen från hans tid i Köpenhamn. Fullsatta Parken, derbyn mot Bröndby, Royal League-finalen mot IFK Göteborg.
— 24 straffar på Ullevi innan vi vann.
Helt sjukt.
Vi hoppar till Mexiko.
— Mexico City är en fantastisk stad. Men vi fick inte jogga i parken, kidnappningsrisk. Fotbollsförbundet sa åt oss att sluta.
Han berättar om matcherna, spelarna, Azteca-stadion:
— 120 000 på läktarna. Det går inte att beskriva det ljudet. Det är... övermänskligt.
Kontrasten mot New Jersey är total. Där bor han under sin tid i New York Red Bulls.
— Varje lördag gick jag till mitt ställe. Amerikanska, flottiga bagels.
Det var som en ritual.
Han hinner också nämna en kort men intensiv sejour i Aten. ”Fem månader i Panathinaikos. Jag visste vad jag gick in i. De hade sparkat tretton tränare på två år. Men det var en fantastisk klubb att träna, spelarna var otroliga, anläggningen helt toppklass”.
Problemen låg inte i omklädningsrummet, utan högre upp.
— Ägaren hade en massa rådgivare omkring sig. Jag kallade dem bara luffare. De viskade saker i hans öra. Till slut sa jag: vill du ha lugn och ro, får du sparka dem, inte mig.
Det finns många historier om diverse personligheter som vistats i omklädningsrummen under hans tid som tränare: Han berättar om när han tränade Öster i slutet av 80-talet.
— Vi fick de första ryssarna från Sovjet. Sergej och Sergej. Landslagsmän. Riktigt, riktigt bra. Tränade som djur. Men efter första matchen – vi vinner mot Elfsborg – kommer jag in i omklädningsrummet. Då sitter Andrejev och blossar cigarr. Jag säger till tolken: ’Be honom sluta, vi röker inte här.’ Tolken pratar med honom, och svarar: ’Han säger att vi redan har vunnit serien.’ Det var första omgången. Men han fick rätt.
Det var just det som hände, säger Hasse. Under sista veckan i deras sejour i Manchester City. Spelarna visste att Svennis och Backe skulle få gå. Han berättar om Middlesbrough. Sista matchen med Manchester City. De visste redan då att de skulle få sparken, han och Svennis. ”Spelarna kom in under veckan och sa: vi tänker inte spela. Vi har läst att ni ska få gå. Vi ställer inte upp”. De spelade ändå.
Det blev 8–1 till Middlesbrough.
En tyst protest, förklädd till kollaps.
När vi närmar oss slutet av middagen glider samtalet in på spelets utveckling. Vad som förändrats. Vad som gått förlorat.
— Förr fanns det plats för en tia. Idag är det nästan en utdöd roll. De som fanns – Zidane, Riquelme, Baggio – de lunkade mer än de sprang. Men de visste var de skulle vara. Idag måste du vara lika bra defensivt. Det gör något med kreativiteten. Varken bitter eller nostalgisk. Bara konstaterande.
Han skrattar till, torkar sig om munnen. "Folk pratar om underhållande fotboll. Vad fan är det ens? För mig är det när vi tar avslut. Kommer vi till 15–20 avslut – då är det underhållande. Då skapar vi något."
Det är så tydligt att Hasse älskar spelet, men inte är förälskad i dess moderna fernissa. Han vill fortfarande ha tempo. Precision. Utrymme för det oväntade. Men han vill också vinna.
Och kanske är det därför han fortfarande sitter här – med hela sin karriär bakom sig, men med blicken framåt. Ett ben i fotbollens historia, ett i dess nutid. Och blicken stadigt fäst vid spelet som helhet, inte bara bollen.
När vi reser oss från bordet har solen börjat gå ned bakom taken längs Ringvägen. Det är fortfarande varmt i luften. Vi tackar för oss, och Hasse klappar till mig på axeln innan han går. Det räcker långt.
Tack Hasse!
Det var just det som hände, säger Hasse. Under sista veckan i deras sejour i Manchester City. Spelarna visste att Svennis och Backe skulle få gå. Han berättar om Middlesbrough. Sista matchen med Manchester City. De visste redan då att de skulle få sparken, han och Svennis. ”Spelarna kom in under veckan och sa: vi tänker inte spela. Vi har läst att ni ska få gå. Vi ställer inte upp”. De spelade ändå.
Det blev 8–1 till Middlesbrough.
En tyst protest, förklädd till kollaps.
— Men fansen då. Herregud. De reste med oss, fem tusen pers. Och så hör vi dem, på läktaren. De har gjort om Pink Floyds ‘Another Brick in the Wall’. De sjunger över arenan Leave our Sven alone. Jag ryser när jag tänker på det.
Köpenhamn. Mexico City. New Jersey. Aten. Platser med helt olika temperaturer, men med liknande press.
— Köpenhamn var helt fantastiskt, men efter fem år var jag helt slut. Du jobbar sju dagar i veckan. Och du måste vinna. Inte varje år – men du får fan inte bli sämre än trea.
Det är tydligt att pressen i FCK slet. Ändå finns det också varma minnen från hans tid i Köpenhamn. Fullsatta Parken, derbyn mot Bröndby, Royal League-finalen mot IFK Göteborg.
— 24 straffar på Ullevi innan vi vann.
Helt sjukt.
Vi hoppar till Mexiko.
— Mexico City är en fantastisk stad. Men vi fick inte jogga i parken, kidnappningsrisk. Fotbollsförbundet sa åt oss att sluta.
Han berättar om matcherna, spelarna, Azteca-stadion:
— 120 000 på läktarna. Det går inte att beskriva det ljudet. Det är... övermänskligt.
Kontrasten mot New Jersey är total. Där bor han under sin tid i New York Red Bulls.
— Varje lördag gick jag till mitt ställe. Amerikanska, flottiga bagels.
Det var som en ritual.
Han hinner också nämna en kort men intensiv sejour i Aten. ”Fem månader i Panathinaikos. Jag visste vad jag gick in i. De hade sparkat tretton tränare på två år. Men det var en fantastisk klubb att träna, spelarna var otroliga, anläggningen helt toppklass”.
Problemen låg inte i omklädningsrummet, utan högre upp.
— Ägaren hade en massa rådgivare omkring sig. Jag kallade dem bara luffare. De viskade saker i hans öra. Till slut sa jag: vill du ha lugn och ro, får du sparka dem, inte mig.
Det finns många historier om diverse personligheter som vistats i omklädningsrummen under hans tid som tränare: Han berättar om när han tränade Öster i slutet av 80-talet.
— Vi fick de första ryssarna från Sovjet. Sergej och Sergej. Landslagsmän. Riktigt, riktigt bra. Tränade som djur. Men efter första matchen – vi vinner mot Elfsborg – kommer jag in i omklädningsrummet. Då sitter Andrejev och blossar cigarr. Jag säger till tolken: ’Be honom sluta, vi röker inte här.’ Tolken pratar med honom, och svarar: ’Han säger att vi redan har vunnit serien.’ Det var första omgången. Men han fick rätt.
När vi närmar oss slutet av middagen glider samtalet in på spelets utveckling. Vad som förändrats. Vad som gått förlorat.
— Förr fanns det plats för en tia. Idag är det nästan en utdöd roll. De som fanns – Zidane, Riquelme, Baggio – de lunkade mer än de sprang. Men de visste var de skulle vara. Idag måste du vara lika bra defensivt. Det gör något med kreativiteten. Varken bitter eller nostalgisk. Bara konstaterande.
Han skrattar till, torkar sig om munnen. "Folk pratar om underhållande fotboll. Vad fan är det ens? För mig är det när vi tar avslut. Kommer vi till 15–20 avslut – då är det underhållande. Då skapar vi något."
Det är så tydligt att Hasse älskar spelet, men inte är förälskad i dess moderna fernissa. Han vill fortfarande ha tempo. Precision. Utrymme för det oväntade. Men han vill också vinna.
Och kanske är det därför han fortfarande sitter här – med hela sin karriär bakom sig, men med blicken framåt. Ett ben i fotbollens historia, ett i dess nutid. Och blicken stadigt fäst vid spelet som helhet, inte bara bollen.
När vi reser oss från bordet har solen börjat gå ned bakom taken längs Ringvägen. Det är fortfarande varmt i luften.
Vi tackar för oss, och Hasse klappar till mig på axeln innan
han går. Det räcker långt.
Tack Hasse!
