Dawit Isaak är författare, dramatiker och journalist. Han kom till Sverige 1985, på flykt undan striderna mellan Eritrea och Etiopien. I Lerum började han om, arbetade som städare på dagen och skrev på kvällarna. Drömmen om ett fritt och demokratiskt Eritrea levde fortfarande, och när landet blev självständigt 1993 återvände han till huvudstaden Asmara, fylld av hopp. Där startade han tillsammans med några andra, Setit – Eritreas första oberoende tidning. De skrev om politik, kultur, och vardagen i Eritrea. En fri press tog form, för första gången i landets historia.
Men friheten blev kort. Hösten 2001 började en grupp politiker och ministrar – de så kallade G15 – ifrågasätta Isaias Afwerkis styre. De krävde val, konstitution och ansvar. Setit rapporterade om det, och det skulle ge konsekvenser. Den 23 september samma år hämtades Dawit av den eritreanska säkerhetspolisen. Han fängslades, utan rättegång, tillsammans med flera andra journalister. Sedan dess har han suttit fängslad. För att han skrev. För att han vägrade vara tyst. Sedan dess har hans tecken på liv varit små fragment. Ett vittne här, en bekräftelse där. En före detta fängelsevakt som säger att han lever. En diplomat som påstår att han mår bra. Men tystnaden säger mer än orden kan.
I mer än två decennier har hans bror Esaias, tillsammans med familj, släkt och vänner, kämpat för att Dawit ska släppas fri. Vid deras sida har Örgryte IS funnits där. Inte för att de måste, utan för att de har velat. För att vissa saker betyder mer än fotboll.
När banderoller med texten “Frige Dawit Isaak” mötte böter och förbud valde klubben att inte backa, de stod kvar.
Med tiden blev stödet något större än symbolik. Siffror och bokstäver cementerade Dawits betydelse för ÖIS. Nummer 37 – samma siffra som Dawits ålder vid sitt fängslande – är nu fredat. Ingen spelare i ÖIS kommer bära det igen. Press- och hedersläktaren på ÖIS hemmamatcher bär hans namn: Dawit-läktaren. En plats för ordet, för motståndet, för att inte glömma av en man som sitter fängslad för att säga sanningen.
Jag ser mig inte som någon journalist. Jag skriver om fotboll som kultur, kultur som fotboll. Det skulle nog aldrig riskera min frihet. Men för vissa gör deras ord just det. Säga vad man vill om det fria ordet, dess betydelse, och att man idag har större tillgång än någonsin tidigare till information. Det fria ordet är attackerat. Vi lever i en tid där det fria ordet inte längre känns självklart.
Titta på Palestina. Israel försöker kväva de röster som filmar, skriver och vittnar om det som sker i Gaza. Sanningar bombas bort. Kameror blir måltavlor.
Eller ta Ryssland – ett land som finns i mitt blod. Under Sovjettiden kunde ett ord vara en dom. Och än i dag fängslas människor för att de säger fel saker, för att de talar för högt, för öppet, för mänskligt. Man lär sig tidigt att tystnad är ett skydd mot ofrihet.
Och så västvärlden – där censuren är mer förklädd men lika närvarande. USA:s president stämmer tidningar, pressar medier och försöker tysta talkshowvärdar. Censurens ansikte har många olika skepnader, men målet är alltid detsamma: att äga berättelsen. Att styra vem som får tala och vem som ska glömmas bort.
I en sådan värld blir Dawit Isaak mer än en fånge.
Han blir ett bevis på att ord är kraftfulla – att de kan bygga, förändra och skaka om.
Men också på hur lätt de kan tystas, vridas, användas för att passa den som redan har makten.
Därför är det fria ordet heligt.
Det ska inte ägas, styras eller manipuleras – bara få finnas.
För ordets uppgift är inte att behaga, utan att belysa.
Att informera, inspirera, och ibland störa.
Och just därför blir det arbete som hans familj för vidare så viktigt. När orden tystas i ett land långt borta, måste de få fortsätta tala någon annanstans. Genom stiftelsen Isaak & Isaak har kampen fått en röst, en form, en riktning. Esaias och Betlehem hjälper dem som, likt Dawit, förlorat sin frihet för sina ord – De ger stöd, råd och hopp till familjer som kämpar i skuggan av tystnaden.
Det är ord som blivit handling. Ett arv som vägrar tystna. Och en påminnelse om att det fria ordet bara lever, så länge någon är beredd att försvara det.
FREE DAWIT.
